Veckans kuriosa - fingrar

Vi som håller på med lack kan förmodligen alla skriva under på att det finger som är minst lydigt när vi lackar och tar kort är lillfingret. Och att det finger vi har minst kraft i är ringfingret. Visst?  Om ni lägger ena handen på bordet med handflatan nedåt och försöker lyfta upp ett finger i taget är ringfingret det som jävlas mest, ellerhur?

Varför? Jag har undrat sen jag var liten.
Svaret fick jag i höstas när jag spelade nyckelharpa med Edward och svor över hur svårt det är att få till ett bra stråkgrepp. Såhär är det, förklarade Edward, att våra fingrar inte alls ser ut som vi tror. De är inte bara det vi ser från fingertopp till knoge.

Faktum är att våra fingrar börjar ända uppe vid armbågen. Våra fingrar är alltså ca 40 cm långa! Förutom tummen som börjar vid handleden och därför han en stor muskel som kompensation. Men det finns ett till undantag, nämligen just ringfingret. Det börjar också vid handleden och snyltar i själva verket på lillfingrets muskler. Därför har vi både mindre mobilitet och mindre kraft i ringfingret, och mindre kraft i lillfingret som ju måste "bära" två fingrar.

Nu blir jag inte lika irriterad på att lillfingret inte lyder mig när jag ska ta lackfoton. Det är bara en påminnelse om vilken enormt lång historia vi är en produkt av.